Samtidigt hade Riksbanken länge svårt att få inflationen att stiga och nå tvåprocentsmålet. Med start 2014 och fram till pandemin 2020 fördes därför en extremt expansiv politik, som kulminerade i minusränta och stora tillgångsköp under perioder med stark tillväxt och sunda balanser. Det har medfört att både svenska och utländska investerare lämnat den svenska marknaden och att kronan tappat 35 % av sitt värde mot euron de senaste tio åren.
Svenska tillgångsmarknader har också blivit för små för att ta hand om vårt stora privata och institutionella sparande och Riksbankens tydliga budskap om att man inte önskar en starkare valuta har bidragit till att sparare valt att placera framför allt i utlandet. Minusräntan har dessutom gjort svenska företag mindre benägna att växla hem exportintäkter och i takt med att företagen blir alltmer inkapslade i världsekonomin blir de också mer beroende av stora valutor som dollar och euro, på bekostnad av kronan. Processen har vi beskrivit i ett debattinlägg i Dagens Industri, där vi argumenterar för att kronan blivit marginaliserad och därmed mer känslig. Geopolitiska risker har dessutom lagt en riskpremie på kronan, då Nato-medlemskapet dröjer.
Tidigare fungerade kronan som en krockkudde för exportindustrin: Den föll då konjunkturen vek och återhämtade sig i bättre tider. De senaste årens värdeminskning har dock resulterat i att fler representanter för näringslivet nu träder fram och tycker tiden är mogen för en euroanslutning. Men troligen är inte det tillräckligt för att vända opinionen.
I första hand tror jag att Sverige måste få fler bevis på att vi skulle vinna ekonomiskt på att gå med i valutasamarbetet. Alternativt att kronan fortsätter falla så mycket att det utgör ett mer allvarligt problem. Den svaga kronan är i första hand inte ett symptom på att Sverige går dåligt – självklart har vi flera politiska utmaningar, men över lag är landet välskött med låg statsskuld och urstarka statsfinanser.
Eurosamarbetet har större underliggande strukturella problem, med hög skuldsättning och svag tillväxt. Det måste hanteras via reformer mot ökad flexibilitet och handlingsutrymme för att hantera externa chocker. Att jag för egen del börjar luta åt ett ja till euron – jag röstade nej i folkomröstningen 2003 – har främst att göra med Sveriges stora utlandsberoende och integration i världsmarknaden, med mycket stort sparande och handel i utländska valutor.
Vår konjunktur och ekonomi är djupt sammanflätade med Europa och vår självständiga Riksbank har länge fört en närmast identisk penningpolitik med ECB. Vi är ett land som skulle kunna hantera negativa externa chocker som euromedlem och vi skulle dra nytta av den stabilitet som ett mycket större valutaområde bidrar med.
Tiden är mogen för att debattera och utreda ett svenskt euro-medlemskap.
Debatt: Hög tid att utreda bakgrunden till kronfallet (di.se)
