Vid en flytt utomlands är det vanligt att noggrant ha gått genom de skattemässiga konsekvenserna av flytten, i och med att de får stor ekonomisk betydelse. Däremot ser vi att det inte är lika vanligt att ha tagit reda på vilka de familjerättsliga konsekvenserna blir vid en utlandsflytt, trots att även dessa kan få stora, oönskade följder. Nedan följer en kort sammanfattning av hur den svenska lagstiftningen ser ut vid arv i internationella situationer.
Motstridiga beslut
När en person avlider kan denne till exempel vara medborgare i Sverige, men har flyttat och är vid sin död bosatt i Spanien. Arvtagarna kan finnas i olika länder och den avlidnes egendom, som fastigheter och bankmedel, kan finnas utspridd i världen. Detta har i sin tur kunnat medföra att motstridiga beslut har meddelats i olika länder, eller att dödsbohanteringen blivit mycket dyr. För att underlätta för de anhöriga att lösa alla frågor som gäller arvet i ett och samma land har EU antagit den så kallade Arvsförordningen.
Arvsförordningen reglerar inte hur den avlidnes tillgångar ska fördelas, utan talar om vilket lands lag som ska tillämpas vid arvsfördelningen och i andra frågor kring boutredningen. De svenska reglerna i ärvdabalken – där vi återfinner bestämmelser om vem som ärver, barns laglott, makes arvsrätt etcetera – är således oförändrade. Arvsförordningen trädde i kraft i augusti 2015 och tillämpas i alla EU:s medlemsländer utom Danmark och Irland.
Gemensamt regelverk
Förordningen innebär att, i stället för att varje EU-land har sina egna inhemska regler, har länderna kommit överens om ett gemensamt regelverk. Innan 2015 hade varje EU-land sin egen lagstiftning kring vilket lands lag som skulle tillämpas om en utländsk medborgare avled ilandet. Enligt den dåvarande svenska regleringen var det medborgarskapet som styrde vilket lands lag som skulle tillämpas på arvsfördelningen medan andra länder till exempel kunde ha hemvistet, det vill säga var den avlidne hade sitt permanenta boende, som avgörande faktor.
I dessa fall var ländernas lag motstridiga såtillvida att båda länderna pekade ut sin egen lag som gällande vid arvsfördelningen. Denna situation är nu reparerad i förhållande till nämnda EU-stater, men problematiken kvarstår fortfarande avseende övriga länder i världen, med vilka vi inte har något avtal.
Vilket lands lag gäller?
Huvudregeln är att lagen i det land där den avlidne hade hemvist ska tillämpas på arvet – det vill säga där man har sin permanentbostad. Detta ska inte förväxlas med att man endast äger en bostad i utlandet men bor permanent i Sverige. I dessa fall omfattas man inte av arvsförordningen.
Om den avlidne hade hemvist i Sverige vid sitt frånfälle ska alltså svensk lag tillämpas, och om den avlidne hade hemvist i Spanien ska spansk arvslagstiftning tillämpas. Detta gäller alltså oavsett vilket medborgarskap den avlidne har. Flyttar du permanent frän Sverige till Spanien eller Frankrike och avlider där så pekar alltså svensk lag ut spansk alternativt fransk arvslag som gällande för arvet i sin helhet.
Den utpekade lagen styr arvet av alla tillgångar oavsett var i världen de finns. Genom att flytta till ett land som exempelvis tillämpar full testationsfrihet och därmed inte har arvsskydd för barn (laglott), kan det få som konsekvens att barnen står helt arvlösa. I vissa fall kan hemvistet vara svårt att avgöra, till exempel i de fall där den avlidne har tillbringat halva året i ett annat land, eller i de fall då denne har bott och jobbat i ett land i veckorna men bott med familjen i ett annat land under helgerna. I dessa fall kan faktorer såsom familjens bosättning, den avlidnes huvudsakliga intressen och sociala liv vara avgörande för fastställandet av hemvistet.
Välja lag
Genom arvsförordningen ges dock möjlighet att i sitt testamente välja sitt medborgarlands lag avseende arvsfördelningen i stället för hemvistlandets lag. Det går inte att välja något annat lands lag än medborgarlandet. Detta så kallade lagval, kan endast göras i ett formellt korrekt upprättat testamente. Om du som svensk medborgare flyttar till Spanien kan du således välja att lata svenska arvsregler fortsätta att styra arvet efter dig.
Observera dock att huvudregeln är att själva förfarandet ska ske i hemvistlandet, det vill säga att en svensk bouppteckning och arvskifte ska förrättas i Spanien och eventuella tvister ska avgöras i spansk domstol som ska tillämpa svensk lag. Det är inte självklart att du per automatik alltid bör göra ett svenskt lagval när du flyttar utomlands. Du kanske i stället kan få dina önskemål om fördelningen av kvarlåtenskapen uppfyllda av hemvistlandets lag och då inte ha behov av att blanda in de svenska arvsreglerna.
En rekommendation är alltså att, på plats i det nya landet, sätta dig in i dess regelverk innan ett eventuellt lagval görs. Har du flyttat till ett land som inte är anslutet till arvsförordningen, till exempel England och gjort ett svenskt lagval i ett testamente, finns dock ingen garanti för att landet erkänner detta lagval, varför arvssituationen måste stämmas av där.
Testamente
Har du upprättat ett formellt giltigt svenskt testamente innan du flyttar från Sverige är det fortfarande en giltig handling. Om du efter upprättandet bosätter dig permanent i ett annat EU-land – och testamentet inte innehåller ett svenskt lagval – kan dock lydelsen i testamentet krocka med eventuell tvingande lagstiftning i det nya hemvistlandet, vars lag då ska tillämpas på arvsfördelningen. Du bör därför alltid stämma av medlokal jurist om vad som gäller i det nya landet.
Arvsskatt?
Viktigt att poängtera är att arvsförordningen inte omfattar arvsskattefrågor, det vill säga att det inte går, som utlandsboende, att välja svensk arvslagstiftning och därmed tro att arvskatten försvinner på grund av
att Sverige inte har arvsskatt. Beskattning av arv följer andra regler.