Du behöver använda en annan webbläsare. För att kunna använda våra internettjänster kan du istället använda någon av de här webbläsarna: Apple Safari, Google Chrome, Microsoft Edge eller Mozilla Firefox.
Läs mer om rekommenderade webbläsare
Sofia har alltid älskat att prestera och fått mycket beröm för sina resultat: de fina betygen, det faktum att hon hade tre jobb samtidigt som hon pluggade heltid och att hon alltid levererar på jobbet. "Men i februari 2018 stod jag och grät på vårdcentralen. Jag kände mig som en hysterisk person med värk i hela kroppen. Från att ha varit den som alltid fixar allt kunde jag plötsligt inte lösa något. Jag förstod att jag behövde hjälp, men inga verktyg jag hade i min låda kunde hjälpa mig."
Relationen kraschade, jobbet var krävande och en av döttrarna hade problem i skolan. Och så den konstanta smärtan i kroppen. Det började med ena axeln, men värken spred sig över nacken och huvudet och vidare till andra axeln.
– Jag bytte jobb eftersom min gamla arbetsplats var i en hård bransch och min tjänst innebar många och långa resor. I övrigt fortsatte jag som vanligt. Värken försökte jag träna bort. Men har man ett barn som utan hjälp inte har en naturlig plats i samhället så kan inte allt flyta på som vanligt, säger Sofia.
När dottern under 2017 fick en diagnos och äntligen fick tillgång till den hjälp hon behövde beskriver Sofia att hon trillade ner i ett hål.
– När min dotter mådde bättre kunde jag äntligen börja känna efter, och då insåg jag att jag mådde väldigt dåligt. Men på vårdcentralen ansågs jag för frisk för att få hjälp eftersom jag inte var självmordsbenägen.
– Så jag bet ihop, kämpade på. Men så fick jag en blindtarmsinflammation som jag inte lyckades återhämta mig från. Jag kontaktade vården igen men blev bara erbjuden värktabletter.
Jag rationaliserade bort allt utom att ta hand om barnen och betala räkningar.
Sofia berättar att hon slutade tvätta sitt hår. Hon orkade inte längre att laga mat utan köpte hem färdiglagat hela tiden.
– Jag rationaliserade bort allt utom att ta hand om barnen och betala räkningar. Jag träffade inga vänner eftersom jag kände att alla ville ha något av mig, och jag hade inget att ge. Droppen blev när jag skällde ut en kollega som i mina ögon hade agerat fel. Min ilska visste inga gränser och han blev livrädd för mig. Det blev jag med.
Till slut gick det inte längre, och i februari 2018 stod Sofia och grät på vårdcentralen. I de sjukskrivningspapper hon fick med sig hem stod det att hon var gråtmild, pratade osammanhängande, var utsatt för stor stress hemma och att hon hade ett pressande arbete.
Efter sex månader som halvtidssjukskriven skulle Sofia påbörja upptrappning från 50 procent till 75, men Försäkringskassan hörde av sig och sa att hennes sjukskrivning var avslutad och uppmanade henne att söka nytt jobb.
– Eftersom jag är ensamstående med tre barn blev jag tvungen att gå upp till 100 procent för att få ihop ekonomin. Jag visste att det inte skulle fungera men jag hade inget val.
Det hade varit så mycket lättare om smärtan gick att bota med ett piller.
Räddningen blev en vårdförsäkring som Sofias arbetsgivare hade tecknat hos SEB och som gjorde att hon fick en remiss till Rehabakademin. Dessutom hade hon SEB:s sjukförsäkring med inkomstbortfallsskydd som täckte upp till 80 procent av den ordinarie lönen.
– På Rehabakademin fick jag träffa en psykolog, en läkare, en sjukgymnast och en arbetsterapeut som under fyra timmar gjorde en inledande utredning för att se vilken typ av hjälp jag behövde. Till min förvåning visade utvärderingen att det inte var smärtrehabilitering jag behövde utan stress- och utmattningsrehabilitering. Smärtan var med andra ord stressrelaterad. Det var jobbigt att inse att den smärta jag kände inte skulle lösas med ett piller, det hade varit så mycket enklare.
– Samtidigt var det skönt att möta någon som förstod mig, som sa ”du har utmattningssyndrom och du kan inte lösa detta på egen hand.” Och så var det verkligen, ingenting jag hade i min befintliga verktygslåda kunde hjälpa mig. För var lär man sig att lyssna på sin kropp och vad den behöver och orkar? Var lär man sig att ta sig tid till reflektion och återhämtning? Innan jag blev sjuk trodde jag att det var bra att kunna bita ihop och köra på.
Sofia säger att hon lärt sig mycket under sina fyra månader på Rehabakademin.
– Framför allt att ta pauser och känna efter. Tidigare när jag kände att orken var på väg att ta slut valde jag att göra så mycket jag kunde hinna med innan orken tog slut. Numera när jag kommer hem från jobbet vilar jag innan jag lagar mat. På så sätt orkar jag kanske göra något efteråt. Det där att känna efter är nytt för mig – jag har aldrig varit i en miljö där man pausar innan man blir trött.
I dagsläget jobbar Sofia 50 procent samtidigt som försäkringen gör det möjligt för henne att gå på Rehabakademin 25 procent och vara sjukskriven 25 procent. Planen är att gå upp till 75 procent om några veckor. För att underlätta vägen tillbaka till arbetslivet har Sofia schemalagt hela dagen för att på så sätt se till att det finns plats för paus och återhämtning.
Till sin hjälp har hon två appar: en som påminner henne om att ta en paus var 20:e minut och en som påminner henne om att äta på regelbundna tider.
– Jag är absolut på väg tillbaka, men jag måste ta en stund varje dag för att känna efter vad jag orkar. Visst har mitt stresspåslag ökat sedan jag gick upp i arbetstid, men jag känner att jag lärt mig mycket på Rehabakademin. Dessutom har jag turen att ha en bra arbetsgivare som låter mig styra över min tid och förstår att jag måste pausa oftare än andra.
– Men det är tufft att inse att jag inte kan jobba som jag skulle vilja. Hela mitt liv har jag presterat och fått kickar av det beröm jag fått. Det är faktiskt först under min rehabilitering som jag fått beröm för att jag vilar och tar pauser. Det handlar om att ta återhämtning för att orka.
