Just nu tär höga livsmedelspriser, stigande bolåneräntor och hög inflation på de flestas plånböcker. Samtidigt har vi ju precis haft en pandemi och inte kunnat resa, gå på evenemang eller på restaurang – så vi borde väl kunna få njuta lite? Tyvärr är pengarna på kontot inte är oändliga och kanske borde vi ta en titt där lite oftare. Men varje gång den tanken slår oss känns det jobbigt. Vi vet att situationen är dålig, men vill inte veta exakt hur dålig.
I stället för att göra något fortsätter vi därför att konsumera och tittar sällan på hur mycket vi faktiskt spenderat. Det här kallas strutseffekten – en så kallad kognitiv miss som beskriver hur vi människor ofta undviker negativ information genom att låtsas att den inte finns. Namnet kommer från den felaktiga föreställningen om att strutsar försöker undvika rovdjur genom att sticka huvudet i sanden. Hur som helst resulterar undvikandet ofta i att situationen blir värre och att det uppkommer kostnader som vi inte skulle ha dragit på oss om vi hanterat problemet direkt.
Under nuvarande tuffa tider har många hushåll börjat ta från sparbufferten för att jämna ut svängningarna i ekonomin. Det kan egentligen ses som något positivt, då bufferten används till precis det den ska – oväntade utgifter. Men snart är utgifterna inte oväntade längre, och det är viktigt att hålla uppsikt över bufferten och inte se den som en oändlig källa som gör att du kan fortsätta som vanligt. Det gäller alltså att se över konsumtionen och inte sticka huvudet i sanden. Strutseffekten gäller även när det kommer till investeringar. Vi tenderar nämligen att inte bevaka våra investeringar eller söka upp finansiella nyheter i samma utsträckning när marknaden går dåligt. Det innebär att många kan ligga kvar på en högre risk än deras privatekonomi klarar.
Då kommer vi till tiotusenkronorsfrågan – varför gör vi på detta vis? Jo, det finns faktiskt ett ganska enkelt svar. Vi hatar att förlora. Smärtan vi upplever när vi förlorar 1 000 kronor är nämligen större än glädjen när vi vinner 1 000 kronor. Den här rädslan att förlora gör oss kortsiktiga och att vi väljer bort negativ information, trots att den kunnat hjälpa oss i det långa loppet. Utöver ogillandet av förluster spelar även viljan att upprätthålla en viss självbild roll.
Om jag ser mig själv som en duktig investerare, men märker hur portföljen rasar, upplever jag något som kallas kognitiv dissonans – en obehaglig känsla som uppstår av motsägelsefulla uppfattningar. Det här är en känsla som vi människor gör allt för att undvika och därför löser vi problemet på ett, enligt oss själva, mycket effektivt sätt; vi struntar i att titta hur det går för portföljen.
Eftersom strutseffekten är djupt rotad inom oss är det viktigt att vara medveten om hur den fungerar och hur vi tenderar att lura oss själva. Men viktigast av allt är ändå att det finns knep för att motverka det här och samtidigt stärka vår privatekonomi.
