Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Du behöver använda en annan webbläsare. För att kunna använda våra internettjänster kan du istället använda någon av de här webbläsarna: Apple Safari, Google Chrome, Microsoft Edge eller Mozilla Firefox.

Läs mer om rekommenderade webbläsare

 

Från medföljande till att söka jobb utomlands

Carolina Nilsson har upplevt hur det både är att vara ”medföljande” och vad som krävs för att få börja jobba och klara sig själv när ett äktenskap tar slut på andra sidan jordklotet.

Första gången Carolina Nilsson flyttade till USA var år 1998. Hennes dåvarande man hade fått jobb i New York för ett svenskt internationellt företag, och Carolina följde med. Som så kallad medföljande fick hon vistas i landet, men utan att få arbetstillstånd. Barnen var små och det blev lite som en förlängd föräldraledighet.

Tiden i New York följdes av en tid hemma i Sverige, då hon återigen kunde arbeta och jobbade som konsult på it-företaget Logica, numera CGI. År 2010, när flytten än en gång gick till USA, denna gång till Seattle, längst upp på USA:s västkust, hade reglerna för medföljande ändrats. Carolina fick äntligen rätt att jobba. När maken dessutom år 2014 blev lokalt anställd av firman, fick hela familjen green card.

– Jag fick jobb som svensk testare och blev sen testledare för lokalisering. Alltså översättning av programvaror, förklarar hon, när vi ses på Microsoft Campus utanför Seattle.

Det är även här hon jobbar nu. Men vägen hit har inte varit spikrak. Det var livets oväntade vändningar som gjorde att hon återvände till Seattle och sökte nytt jobb, efter att makens jobb tog henne från Seattle till Jakarta – där hon åter blev en medföljande utan rätt att arbeta. Där och då tog äktenskapet abrupt slut. När uppbrottet var ett faktum stod Carolina Nilsson kvar, med två tonårsbarn som trivdes i skolan och en före detta man som startat ett nytt liv i Indonesien.

– Jag var tvungen att välja mellan att vara kvar i Jakarta och inte ha rätt att arbeta, men vara nära mina barn, eller att åka tillbaka till Sverige eller USA för att kunna starta om. Jag var tvungen att åka därifrån för att skaffa mig ett jobb och ett liv, säger Carolina.

När Carolina kände efter var det Seattle som hon ville återvända till. Det kändes mer hemma än Sverige, och så småningom skulle barnen flytta tillbaka till USA för att gå på college. Skulle hon inte återvända hade hon dessutom förlorat sitt green card. I Seattle fanns ett nätverk av vänner, inte minst genom föreningen SWEA, där hennes vänner tipsade henne om stöd och hjälp för att hitta jobb.

Osäkra anställningsformer i USA

Egentligen är Carolina Nilsson överkvalificerad för det jobb hon har.

– Jag har en master of Science från KTH. Men här vet inte många vad Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm är. Det här jobbet fick jag genom kontakter, säger hon.

Skiljer man sig som medföljande så är man väldigt oskyddad.
Carolina Nilsson

Carolina hade varit lite orolig för att det skulle vara svårare att söka jobb när man fyllt 50 år, men i USA tillämpas en regel mot diskriminering på grund av ålder, som gör att man inte anger sin ålder i ansökan. Arbetsgivaren har inte rätt att fråga om ålder vid en anställningsintervju.

– Däremot ska man i ansökan ange vilken etnicitet man har. Det är lite annorlunda, säger hon.

Tillvaron i Indonesien hade också varit annorlunda än den hon var van vid. Där hade de haft tre vakter och två hushållerskor som tog hand om all markservice. Det var en lättnad att börja få ta hand om sina egna saker när hon flyttade tillbaka till Seattle.

Företaget Pactera, som hon jobbar åt, anlitas av Microsoft. En lösning som används flitigt här på Microsoft Campus. I vissa fall krävs att du har eget företag för att bli anlitad på konsultbasis. Då gäller det att lösa sjukvårdsförsäkringen och andra saker på egen hand.

– Jag har försäkring genom företaget och har dessutom tio dagars betald semester. Som så kallad “kontraktare” är det fantastiskt att få det. Men det finns ingen anställningssäkerhet. Jag fick kontrakt från mars till juni, och ända fram till midsommar visste jag inte om det skulle bli förlängt. Om Pactera inte skulle få något förlängt kontrakt med Microsoft kan de säga, tyvärr, nu har vi inget mer jobb åt dig och du får gå, säger Carolina Nilsson.

Hon berättar om en grupp kontraktare som gick ihop i ett slags fackförbund för att kräva bättre rättigheter, men det ledde bara till att företaget bytte konsultbolag – till ett där det inte ställdes några krav.

– Men å andra sidan är det inte stigmatiserande att bli av med jobbet här. Inte som i Sverige. Här är det inget konstigt att det händer ibland. Och det finns andra jobb att få.

Högre löner – men större utgifter utomlands

Det är en salig blandning av nationaliteter och åldrar som rör sig i den slamriga lunchrestaurangen där vi tar för oss av maten. På Microsoft Campus finns, förutom kontorsbyggnader, en mängd restauranger och caféer, post- och bankkontor samt frisör – det mesta man kan behöva. Allt är för anställda, och det krävs passerkort för att ta sig in.

Carolina Nilssons passerkort, det som signalerar att hon är konsult, är orangefärgat.

– ”Blue badgarna”, de med blått passerkort, håller sig lite för sig själva. Det är de som är anställda direkt av Microsoft. De socialiserar inte gärna med någon som ändå kanske bara är här tillfälligt, säger hon.

Som konsult får hon jobba åt Microsoft i 18 månader, sedan måste hon vara borta i sex månader för att åter få börja jobba där igen. Lönen hon får här är högre än den hon skulle få i Sverige, trots att hennes jobb inte är lika kvalificerat som det hon hade i Sverige.

– Men hyrorna är höga här, och det är mycket annat man måste betala för. Jag har en liten lägenhet för 1 700 dollar i månaden och betalar 200 dollar i sjukförsäkring, säger Carolina.

I Sverige jobbade hon som programmerare, och för att fortsättningsvis få mer kvalificerade jobb och arbeta med matematiska analyser, går hon nu en kurs.

– Jag måste bara få färskare kunskaper, även om jag redan har specialiserat mig på matematiska analyser tidigare i min utbildning, säger Carolina Nilsson.

Hur upplevde du det att vara medföljande?

– När jag var medföljande första gången häpnade jag över hur många andra medföljande kvinnor det fanns som levde sina liv genom sina män. De pratade om dem och deras jobb. Här kan jag också se en del som kommer hit och går in i hemmafrurollen direkt. Som jämställd kvinna undrar jag hur de kan göra det. Jag skulle börja klättra på väggarna, men tänker också på vilken bild deras döttrar får av livet.

Hur var det att skilja sig som medföljande?

– Skiljer man sig som medföljande så är man väldigt oskyddad. Ofta har du ingen rätt att vara i landet längre, du får inget flyttbidrag och har inga av de förmåner du hade genom din partner kvar.

Hur var det att volontärarbeta i USA?

– Det finns gott om obetalt volontärarbete som du som medföljande kan ägna dig åt, och det är meriterande på ett annat sätt i USA jämfört med i Sverige. Mycket bygger på frivilliga insatser, och barnen lär sig redan i skolan att ge tillbaka till samhället, genom att göra sina service hours i skolan. Som volontär kan man till exempel ordna event, utbilda folk i datakunskap eller vara hjälplärare i skolan. Det är meriterande att visa att man har sysselsatt sig.

Hur är det att bo i Seattle-området?

– Det finns fin natur, med öar som liknar Sveriges skärgårdar, men med späckhuggare. Vi har berg och otroligt mycket snö och bra skidåkning på vintern. Det finns många ättlingar från skandinaviska invandrare här. I Ballard, som är det skandinaviska området, finns en affär där det finns svenska och nordiska varor. Det är där alla beställer sin julskinka. Det är intressant att se hur de skandinaviska ättlingarna har ”traditionella rätter” som vi inte hört talas om. De har konserverat allt det gamla.

Artikeln är skriven av Karin Wallén och ursprungligen publicerad på arbetautomlands.se