Vår expert om COP26 och framtiden

Den 14 november avslutades den 26:e partskonferensen, allmänt kallad COP26, i Glasgow. SEB:s Lina Apsheva, Analyst in Climate & Sustainable Finance, fördjupar sig i några av de teman som dök upp under konferensen och reder ut vad COP26 kan komma att betyda för oss som privatpersoner.

Innan COP26 inleddes kallades konferensen av dess arrangörer för "den sista och bästa chansen att få klimatförändringarna under kontroll". Många förväntade sig att COP26 skulle bekräfta åtagandena i Parisavtalet och hålla 1,5-gradersmålet vid liv.

Men när vi tittar på resultatet av toppmötet har reaktionerna varit blandade. Vissa anser att konferensen har lett till välbehövliga framsteg i globala ansträngningar för anpassning och begränsning av klimatpåverkan, medan andra anser att den är ett misslyckande och säger att de löften och planer som gjordes under toppmötet inte var tillräckligt ambitiösa för att rädda oss från klimatkrisen.

Min åsikt är att frågan är alldeles för komplex för att måla i antingen svart eller vitt, och jag kommer därför inte att göra det i den här artikeln. I stället vill jag titta närmare på några av de teman som dök upp under konferensen för att försöka kategorisera framstegen på toppmötet och på så vis förhoppningsvis bringa klarhet i vad det kan betyda för oss som privatpersoner, för vårt arbete, och för samhället vi lever i.

Låt oss titta på några av de mest minnesvärda resultaten av konferensen: löften och allianser som tillkännagavs längs vägen, och "Glasgow-pakten" – den slutliga överenskommelsen som nåddes av parterna. Jag hoppas att denna sammanfattning kommer att ge en tydligare bild av COP26 och av hur toppmötet kan komma att påverka våra liv i en nära framtid och på längre sikt.

Finansiering

Ett av löftena i Parisavtalet var att länder skulle ställa ekonomiska resurser till förfogande för att möta utmaningarna med klimatförändringarna. Ännu tidigare än så, vid COP15 år 2009, kom utvecklade länder överens om att förse utvecklingsländer med klimatfinansiering, det vill säga pengar för att hjälpa dem att anpassa sig till klimatförändringarna och mildra dess framtida negativa effekter.

Enligt löftet skulle de rika länderna tillgängliggöra 100 miljarder dollar per år för klimatfinansiering till och med år 2020. Detta löfte infriades dock inte och det är därmed inte förvånande att ämnet klimatfinansiering tog stort utrymme vid toppmötet i Glasgow.

Även om löftet om klimatfinansiering, som gavs 2009, inte infriats så tillkännagav flera länder, inklusive Storbritannien, USA, Tyskland och Japan, under konferensen i Glasgow planer på att öka sina klimatfinansieringsåtaganden. Det framhölls att, såvida dessa planer efterlevs, kommer löftet om 100 miljoner dollar per år att uppfyllas, om än först 2022.

Vidare på ämnet finansiering tillkännagavs också att 450 finansiella institutioner från 45 länder, med 130 biljoner dollar i tillgångar, har gått med i Glasgow Financial Alliance för Net-Zero, GFANZ. GFANZ är ett initiativ som leds av den privata sektorn och inkluderar finansiella institutioner som åtar sig att accelerera omställningen av den globala ekonomin till netto-nollutsläpp senast 2050.

Finansiering av ”ren” teknologi (så kallad ”Clean tech”) fick också en del uppmärksamhet vid toppmötet. 25 stora globala företag gick med i den USA-ledda First Movers Coalition, vars mål är att hjälpa till att kommersialisera framväxandet av miljö-och energiteknik inom sektorer som stål, lastbilstransport, sjöfart och flyg.

Energi och utsläpp

På temat energi och utsläpp kom med Glasgowkonferensen ett flertal löften om att fasa ut fossila bränslen, bland annat genom finansiella nedskärningar. Till exempel lovade 20 länder, inklusive Storbritannien, USA, Sverige, Danmark, Finland, Tyskland och Italien, att upphöra med direkt statlig finansiering till fossila bränslen i energisektorn till slutet av 2022. Detta löfte kom dock med ett tillägg som säger att finansieringen kommer att fortsätta "under begränsade och tydligt definierade omständigheter som är förenliga med 1,5-gradersmålet och målen i Parisavtalet".

En annan allians som tillkännagavs vid COP26 var den Danmark och Costa Rica-ledda Beyond Oil & Gas Alliance (BOGA). Alliansen, som även inkluderar Sverige, Grönland, Frankrike och Irland, strävar efter att främja åtgärder som minskar utvinningen av olja och gas.

Samtidigt som alliansen berömdes för sina ambitiösa mål påpekade kritiker att de länder som gått med inte har någon betydande produktion av olja och gas, och att de stora producenterna av fossila bränslen inte anslöt till löftet.

Vidare bildade fem EU-länder under ledning av Tyskland en Anti-kärnkraftsallians och uppmanade Europeiska kommissionen att inte klassificera kärnkraften som miljömässigt hållbar. I deklarationen undertecknad av Tyskland, Luxemburg, Österrike, Portugal och Danmark, framhäver parterna att de erkänner EU-medlemsstaternas rätt att besluta för eller emot kärnkraft som en del av sina nationella energisystem, men anser samtidigt att kärnkraft är oförenligt med principen i EU:s taxonomi om att ”inte göra någon betydande skada”.

Ett annat stort tema vid COP26 var kol. En koalition av 190 länder och organisationer, inklusive stora banker, har förbundit sig att fasa ut kol, och lovar att: 1) Upphöra med investeringar i ny kolkraftproduktion nationellt och internationellt; 2) Snabbt skala upp utbyggnaden av ren elproduktion; 3) Fasa ut kolkraften under 2030-talet (stora ekonomier) och 2040-talet (övriga världen); och 4) Omställning från kolkraft på ett sätt som gynnar arbetare och samhällen.

Bland de som förband sig till löftet fanns 18 länder som för första gången åtagit sig att fasa ut kolkraften. Ur ett europeiskt perspektiv var den mest anmärkningsvärda nya medlemmen Polen, som är kontinentens mest kolberoende nation.

Även om nyheten om avtalet har hyllats som ytterligare ett stort genombrott av vissa källor, har kritiker påpekat att det inte inkluderar USA, Ryssland och, framför allt, Kina – det land som för närvarande förbränner mest kol och som enligt sina klimatlöften planerar att fortsätta öka kolkapaciteten fram till år 2025.

Mer positivt var att Storbritannien och Indien lanserade ett så kallat Green Grids-initiativ för att mobilisera politisk vilja, finansiering och tekniskt bistånd som behövs för att sammanfläta olika regioner och samhällen och kunna skicka förnybar energi mellan dem, "för att säkerställa att ingen lämnas utan tillgång till ren energi”. Detta initiativ fick stöd från över 80 länder.

Transport

Ett annat ambitiöst löfte som inte fick stöd från de största utsläppsbidragarna var deklarationen om att påskynda omställningen till 100 procent utsläppsfria fordon. Undertecknarna, inklusive över 30 regeringar såväl som ledande bilföretag som Mercedes-Benz, Volvo och Ford, åtog sig att arbeta mot målet som innebär att alla nyproducerade fordon på global nivå måste vara elektriska år 2040, och i ledande marknader år 2035.

Även om deklarationen i sig fick ett positivt erkännande väckte den också kritik mot de stora biltillverkarna som inte gick med på löftet.

Sjöfartssektorn fick också ett nytt mål under COP26, där 21 länder undertecknade Clydebank-deklarationen för gröna sjöfartskorridorer och åtog sig att stödja upprättandet av handelsvägar med nollutsläpp. Länderna som undertecknade deklarationen var Sverige, Danmark, Finland, Norge och Tyskland.

Metanutsläpp

En annan spännande nyhet kom från COP26 när USA och EU gick samman i ett löfte om att minska metanutsläppen med minst 30 procent från 2020 års nivåer till 2030. Till uppgörelsen, som är det första av sitt slag, anslöt över 30 länder.

Natur och jordbruk

19 miljarder dollar i offentliga och privata medel utlovades för att stoppa avskogningen till 2030. Bland de 100 länder som undertecknade avtalet fanns Kanada, Brasilien, Ryssland, Kina, USA och Storbritannien, som tillsammans representerar 90 procent av världens skog.

45 regeringar lovade också "brådskande åtgärder och investeringar för att skydda naturen och övergå till mer hållbara sätt att odla".

Faktum är att ett antal handlingsplaner lanserades för att adressera denna fråga. En annan var den globala agendan för innovation inom jordbruket. Agendan syftar till att nyttja över 4 miljarder dollar i offentliga investeringar för hållbar innovation inom jordbruket.

Glasgowpakten

Den viktigaste politiska överenskommelsen för konferensen, som numera kallas Glasgow-pakten, avslutade toppmötet och är ett resultat av långa och rigorösa förhandlingar mellan alla närvarande länder vid COP26. Den har kritiserats hårt av aktivister, som hävdar att formuleringen i pakten ”försvagades” och ”urvattnades” till följd av inflytande från bland annat Indien, som argumenterade mot textens från början starka formuleringar.

I slutänden blev formuleringen i överenskommelsen att länderna har åtagit sig att fasa ut ineffektiva fossilbränslesubventioner och att fasa ned oförminskad (unabated) kolkraft. Även om man kan hålla med kritikerna som säger att denna formulering är "för vag", är det värt att notera att det här är första gången någonsin som ett COP-avtal uttryckligen använder orden "fossilt bränsle". Så i någon mening kan det definitivt betraktas som framsteg.

Medan ländernas representanter och förhandlare agerar som de huvudsakliga rösterna och beslutsfattarna vid FN:s klimattoppmöten, som COP26, påverkar deras beslut och löften alla sfärer av samhället och vårt liv. Se bara på Parisavtalet – en överväldigande majoritet av företag runt om i världen tar nu hänsyn till avtalets mål när de beskriver sina strategier. Vissa gör det för att de inser betydelsen av, och brådskan med att begränsa klimatpåverkan, medan andra gör det som ett svar på externa påtryckningar från allmänheten och regeringen. Oavsett vilket så har klimatförändringarna blivit ett tungt vägande ämne på högsta lednings- och verkställande nivåer i företag runt om i världen.

Personligen tvivlar jag inte på att resultaten av Glasgow kommer att ha en liknande effekt på hur vi bedriver affärer i framtiden. Enligt Glasgowpakten måste länder fortsätta att stärka sina klimatåtaganden. Och för att kunna leverera på dessa löften så kommer de att lägga mer press på företagen, vilket i sin tur kommer att spilla över på andra delar av ekonomin.

Vi som individer måste i vår tur hålla de företag och samhällen vi interagerar med ansvariga för sin hållbarhetspåverkan. I slutänden förlorar alla om vi inte undviker de förödande effekterna av klimatförändringarna, men vi kan alla bli vinnare på att bygga ett mer klimatvänligt och hållbart samhälle.