Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

COVID-19 en blandning av finans- och 90-talskrisen

Hur stora medelfristiga konsekvenser en kris får avgörs i stor utsträckning av utvecklingen på arbetsmarknaden. Skillnaderna i respons på BNP-nedgången i Europa och USA har delvis följt historiska mönster även om uppgången i arbetslöshet i Europa varit mindre än väntad. I Sverige bär covid-19-krisen spår både från 90-tals- och finanskrisen. Den snabba policy¬responsen påminner om finanskrisen, men liksom på 1990-talet drabbas nu även personalintensiva tjänstesektorer.

Under våren har ekonomers främsta utmaning varit att försöka förutspå hur stora BNP-fall som nedstängningar och andra störningar i pandemins spår kommer att orsaka. Vi är nu på väg in i en fas där utvecklingen på arbets¬marknaden blir allt viktigare. Den kommer mer konkret att avgöra hur stora skadeverkningarna blir på sikt.

Det är många faktorer som avgör hur djup nedgången blir och hur mönstret kommer att avvika från tidigare kriser. Hur allvarliga de underliggande obalanserna är och hur snabbt och kraftfullt den ekonomisk-politiska responsen blir har stor betydelse för BNP-nedgångens allmänna djup och varaktighet. Hur arbetslösheten reagerar på en given BNP-nedgång varierar också kraftigt mellan olika länder och olika kriser. Uppgången kan t ex mildras av att många helt lämnar arbetsmarknaden eller att produktiviteten sjunker när företag behåller personal i väntan på en återhämtning.

Snabb krisrespons och måttliga obalanser

Tidigt under pandemin kunde man identifiera några gynnsamma faktorer jämfört med tidigare kriser i modern tid. Stödåtgärder kunde snabbt sjösättas utan att beslutsfattare behövde bekymra sig speciellt mycket om negativa bieffekter i form t ex av förvridna incitamentsstrukturer. De underliggande obalanserna tedde sig också mindre allvarliga. Såväl krisen i början av 1990-talet som finanskrisen brukar betecknas som ”balansräkningsrecessioner”. I rådande miljö fanns det istället skäl att vara relativt förhoppningsfull angående återhämtningens styrka och stimulanspolitikens effektivitet när väl restriktionerna börjar lätta.

Svårare att förutse arbetslöshet än BNP

Om man blickar tillbaka kan man nog säga att prognosmakares bild av BNP-tillväxten för helåret 2020 varit hyfsat stabil sedan i maj. Det gäller speciellt för de stora industriländerna medan ned¬gången i t ex Norden och Baltikum nu ser ut att bli mildare än befarat. Utsik¬terna för arbets¬lösheten har trots detta reviderats kraftigt vid flera tillfällen vilket återspeglar att nya faktorer har förändrat sambandet mellan BNP och arbetslöshet.

Stora skillnader mellan USA och Europa

Olikheterna vad gäller arbetsmarknadens funktionssätt i USA och Västeuropa är ett återkommande tema när det gäller recessionsdynamik. Under finans¬krisens mest intensiva fas ökade t ex arbetslösheten i USA med ca 5 procent¬enheter. Uppgången i euro¬området under samma period var ungefär hälften så stor trots att BNP-fallet var större än i USA. Arbetslösheten vände därefter snabbt ner i USA, medan utvecklingen i euroområdet blev mer seglivad innan eurokrisen åter drev arbetslösheten högre.

De skillnader i BNP-fall vi nu ser mellan USA och Västeuropa påminner starkt om mönstret från finanskrisen, men skillnaderna i arbetslöshet är nu betydlig större. På bara någon månad steg USA:s arbetslöshet från 4 till nästan 14 procent. Därefter har den vänt ned till 10 procent i juli. I euroområdet har uppgången hittills stannat vid 0,6 procentenheter.

Antalet sysselsatta hålls uppe men timmarna rasar

ECB har gjort bedömningen att hälften av de som ingick i sådana stödprogram i maj inte arbetade alls. Ett exempel är att antalet arbetade timmar i tysk industri i juni minskade med 19 procent på årsbasis medan antalet sysselsatta bara minskade med 3 procent. I Frankrike skulle arbetslöshetsnivån tredubblas om personer i korttidsarbete räknas in i arbetslösheten. Dessa skillnader kommer dock gradvis att klinga av och prognosen på sikt domineras av underliggande faktorer. I Europa är det troligt att arbets¬lösheten fortsätter stiga i takt med att programmen avslutas och företagen anpassar sig till en situation bestående relativt svag efterfrågan i många branscher.

Stora strukturella förändringar tänkbara Coronakrisens omvälvande konsekvenser reser också helt nya frågor om hur arbets¬mark¬naden påverkas och vilka som främst drabbas. En viktig skiljelinje gäller olika arbetens uppkopplingsbarhet och huruvida man har möjlighet att arbeta hemifrån eller om yrket kräver fysisk närvaro. Eftersom möjligheten att arbeta hemifrån ofta sammanfaller med högre inkomstnivå innebär det att svaga grupper på arbets-marknaden nu påverkas i än högre grad än i normala recessioner.

Svenskt produktivitetslyft under 1990-talskrisen

Det är inte ovanligt att kriser initierar eller åtminstone sammanfaller med viktiga strukturella skiften i ekonomin som påverkar arbetsmarknaden under återhämtningsförloppet. Den svenska 1990-talskrisen innehåller flera sådana inslag. Under den första krisfasen 1990–92 pressades industrin mycket hårt av internationell lågkonjunktur och en övervärderad valuta så länge den fasta växelkursen kunde försvaras. Den miljön tvingade fram hårda rationaliseringar som blev inledningen till en lång period med hög produktivitetstillväxt i hela ekonomin. På kort sikt förstärkte detta nedgången i sysselsättning. Finanskrisen visade ett helt annat mönster med fallande produktivitet och en modest nedgång i arbetade timmar; främst hänförligt till industrin. Med hjälp av ekonomisk-politiska stimulanser kunde spridningseffekterna till personalintensiva tjänstesektorn begränsas.

Faror för långsiktiga skadeverkningar

Utvecklingen av såväl produktivitet som förvärvsfrekvens accentuerar vikten av att skilja på korta och långsiktiga perspektiv. När den ekonomiska politiken på kort sikt försöker dämpa uppgången i arbetslöshet får man acceptera att produktionen per arbetad timme kan falla under en period eller att t ex studenter tar lite extra tid på sig att komplettera sina utbildningar med dämpat arbetsutbud som följd. Utmaningen för politiken är nu att undvika att dessa bieffekter blir permanenta t ex genom att evigt låga räntor sänker omvandlingstrycket i ekonomin och möjliggör för ”zoombieföretag” att överleva.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att nuläget på den svenska arbetsmarknaden har vissa drag av både 1990-talskris och finanskrisen. I likhet med finanskrisen finns den ekonomiskt-politiskt ammunition att tillgå som också snabbt har använts. Dock slår denna kris i linje med 1990-talet brett mot hela arbetsmarknaden.

Nordic Outlook september 2020

© Skandinaviska Enskilda Banken AB (publ)
Customer service