Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Din webbläsare är för gammal. För en bättre och säkrare användarupplevelse rekommenderar vi att du byter webbläsare.

Rekommenderade webbläsare

 

Inspiration för stiftelser – Micael Bindefeld

Hjälper oss att aldrig glömma

Han har skapat spännande möten och spridit glitter och glamour över Stockholm i snart tre decennier. Men Micael Bindefelds viktigaste projekt är en resa in i mörkret. Genom sin stiftelse ska han se till att berättelsen om Förintelsen aldrig glöms bort.

Micael Bindefeld hade redan besökt Auschwitz, Sobibór, Majdanek och Bergen- Belsen, men det var i en skogsglänta i östra Polen någonting brast inom honom. Ett enkelt minnesmärke och järnvägsspår i gräset visar var tågen en gång stannade. På stationsbyggnaden som hade uppförts fanns tågtidtabeller och en biljettlucka, som om detta var en hållplats på väg till något annat. Men härifrån fanns ingen fortsättning. Till Treblinka kom man för att dö.

Koncentrationsläger var fasansfulla, Treblinka var om möjligt ännu grymmare: ett förintelseläger. Den 23 juli 1942 anlände de första tågvagnarna, med i huvudsak äldre och funktionshindrade, men även barn. Knappt 15 månader senare, när nazisterna rev lägret och försökte utplåna spåren genom att plantera lupiner, beräknas mellan 870 000 och 925 000 judar ha mött döden här. Det är ungefär 2 000 människor om dagen.

– Här fanns ingen mat, inga sängar. Man blev fråntagen sina kläder och gick rakt in i gaskamrarna, säger Micael Bindefeld.

När stöveltrampen åter ekar över Europa och så kallade revisionister hävdar att Förintelsen aldrig har inträffat eller kraftigt har överdrivits blir sorgen och förtvivlan mångdubbel, menar Micael Bindefeld.

– Om mänskligheten inte har lärt sig någonting av det som hände för drygt 70 år sedan betyder det att något liknande skulle kunna hända igen. Den tanken är inte bara fasansfull utan outhärdlig, säger han.

Micael Bindefelds farfar och farmor flyttade från Tyskland till Göteborg i början av 1930-talet när stämningarna mot judar i hemlandet började försämras. Deras familjer i Tyskland tyckte att de var smått galna. Flytta till landet med isbjörnar på gatorna. Vi stannar kvar i Tyskland, sa de, snart blir det bättre. Bara två av farfars nio syskon överlevde Förintelsen. Det här bagaget har Micael Bindefeld burit under sin uppväxt.

– Historien är inte unik för min familj. Det ser nästan likadant ut för alla judiska släkter i Europa, poängterar han.

Efter besöken i koncentrations- och förintelselägren för tio år sedan föddes tanken på att göra något genom att utnyttja den plattform och kompetens inom kommunikation som han har byggt upp sedan han organiserade sitt första evenemang i Stockholm 1987.

För tre år sedan hade idén mognat och en regnig sommardag samlade han en grupp personer han har stort förtroende för i sitt växthus på Värmdö utanför Stockholm. Han berättade att han ville skriva ett testamente där kvarlåtenskapen efter hans död skulle tillfalla en stiftelse som delade ut pengar till personer som berättar om Förintelsen. De handplockade gästerna i växthuset skruvade på sig.

– Nästan alla sa att mitt upplägg inte kommer att fungera. Det kom som en chock för mig. Jag tyckte att jag hade tänkt igenom allt så noga. De menade att stiftelser initialt kräver en eldsjäl som brinner för åtagandet. Den dagen jag dör måste stiftelsen vara så etablerad att någon annan kan driva den vidare. Det var hårda diskussioner och till slut insåg jag att de hade rätt, säger Micael Bindefeld.

Han bestämde sig för att grunda stiftelsen och skänkte fem miljoner kronor. Två år i rad har han nu delat ut 300 000 kronor till projekt som förvaltar eller förnyar berättelsen om Förintelsen så att berättelsen inte riskerar att dö med de överlevare som blir färre för varje år. När det senaste stipendiet delades ut av kronprinsessan Victoria i januari på Kungliga Operan i Stockholm fanns bland annat sex ministrar och fem partiledare på plats.

– Jag önskar så att min pappa hade varit där. Jag vet att han hade varit stolt över att jag har förvaltat min farfar och farmors historia, säger Micael Bindefeld.

Förhållandet till pappan, som gick bort för två år sedan i sviterna av en stroke, var innerligt, inte alls okomplicerat. Planerna för den unge Micael, äldste sonen, var stora när han växte upp i Kortedala utanför Göteborg. Han skulle helst bli läkare, men advokat var också godkänt. Två veckor innan Micael skulle påbörja juridikstudierna i Uppsala berättade han för mamma och pappa att han hade tänkt om. Han skulle bli frisör i stället.

– Pappa blev oerhört besviken, förtvivlad. Han visste ju att jag hade lätt för mig i skolan och tyckte att det var förfärligt att jag inte tog chansen att studera vidare. Han försökte göra en deal och få mig att läsa två terminer och betala mig för det, men jag var stenhård i mitt beslut, säger Micael Bindefeld.

Han har senare i livet dragits med bildningskomplex, men aldrig ångrat sitt beslut.

– Jag tror att det var väldigt viktigt för mig att inte följa upptrampade spår utan i stället hitta något som jag brinner för, säger han.

Ju äldre han blir, desto mer inser Micael Bindefeld att han har ärvt mycket från sin pappa. Inte minst envisheten.

– Till och med när pappa efter sin stroke var delvis förlamad och nästan inte kunde prata var han helt säker på att läkarna hade fel. Det var ingen stroke, han behövde bara en pacemaker, förklarade pappa. Jag känner allt mer igen mig i de där sidorna. Min envishet har varit jobbig både för mig och min omgivning. Jag kanske skulle ha varit mjukare, mer pedagogisk eller diplomatisk, men det är inte min starka sida, konstaterar Micael Bindefeld.

Alla karaktärsdrag kan vara såväl en tillgång som en belastning, beroende på hur de används. För Micael Bindefeld är det ingen tvekan om att envisheten är en av förklaringarna till hans framgång. Först som frisör och stylist och så småningom som festfixare, kreatör, eventmakare, pr-konsult och kommunikationsstrateg. Han har kallats pedant och kontrollfreak, och allt annat hade sannolikt varit otänkbart i en bransch där detaljer kan stjälpa en tillställning som har planerats i månader.

Ett exempel:

Stockholms stad firade 750-årsjubileum med galabankett i Stadshuset. 1150 sittande gäster, syrenlila dukar, specialtillverkade glas från Småland, servetter influgna från Indien och bordsplacering enligt konstens alla regler. Samtliga ministrar på plats samt kungafamiljen, förutom prinsessan Madeleine som var upp- tagen med ett annat åtagande.

– Tolv minuter innan gästerna ska anlända ringeren hovdam till en husfru i Stadshuset som kontaktar en av mina medarbetare. Jag ser att min medarbetare hamnar i chocktillstånd. Kungafamiljen är på väg i båt från Drottningholm och prinsessan Madeleine är tydligen ombord på båten. Någon från hovet har glömt att berätta att hennes planer plötsligt har ändrats. Alla placeringskort är utlagda, bordsplaceringen finns tryckt i en bok. Det går inte att placera prinsessan Madeleine i ett hörn. Hon måste sitta vid honnörsbordet. Hela placeringen gjordes om på knappt fem minuter. När kungafamiljens båt lade till vid Stadshuskajen var allt åtgärdat. Sådant händer. Incidenter inträffar alltid.

Hur blir du i sådana situationer?

– Iskall. Vad jag har lärt mig under tre decennier som eventarrangör är att ju mer organiserade, strukturerade och välplanerade vi är, desto större manöverutrymme har vi att hantera nästan alla typer av eventualiteter.

Du är också känd för ditt temperament. Vad får dig att tända till?

– Slarv, arrogans, nonchalans, okunskap. En mängd olika saker. Men en god sida med mitt temperament och min bångstyrighet är att jag har lika nära till såväl skratt som tårar. Jag tänder till och blir förbannad, men det går över precis lika snabbt. Jag är definitivt inte långsint.

Jag träffade en känd musiker som var uppriktigt orolig över att hon nu var petad för gott från din inbjudningslista eftersom hon hade tackat nej tre gånger i rad. Reflekterar du någon gång över din makt?

– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag har bara en sak för ögonen och det är vad våra uppdragsgivare vill att vi ska åstadkomma. Vilken typ av gäster, vilka budskaps- bärare de vill ha på en tillställning. Kunden har en tydlig önskan och våra gästlistor ska reflektera den. Gästerna ska vara relevanta, spännande och dagsaktuella. Celebriteter byts ut och jag har inga som helst problem med det. Det finns ett bäst före-datum. Man kan tycka att det är ett cyniskt sätt att se på kändisvärlden, men mitt fokus är alltid uppdragsgivaren. Vi arbetar inte med privata tillställningar och mina privata vänskapsband och åsikter om olika gäster är helt ovidkommande. Det är alltid tillsammans med våra uppdragivare som gästlistorna utformas.

I dag har Micael Bindefeld 25 medarbetare, driver ett mycket lönsamt företag och har sannolikt ett av Sveriges största kontaktnät. Entreprenörskapet har egentligen aldrig drivit honom. Det har snarare blivit en följd av alltefter och större uppdrag. Han talar hellre om passionen att få förverkliga drömmar och visioner. Och att han fortfarande har en klåda som innebär att han inte riktigt kan få ro förrän han har drivit ännu ett projekt i mål och gjort det så bra som han överhuvudtaget kan.

– Har jag något som är unikt så är det att båda mina hjärnhalvor är lika starka. De flesta brukar antingen ha en stark vänsterhalva som är bra på struktur, logistik, ekonomi och excelark, eller också dominerar den konstnärliga sidan där känsla för färg och form finns. Jag tror att mina hjärnhalvor är jämbördiga och det kan vara en förklaring till framgången, att jag kan se strukturer, men också fylla dem med ett vackert innehåll, säger han.

Utanför jobbet, i sin älskade trädgård, har han också glädje av den här begåvningen. Den som någon gång har brottats med en trädgård vet att det är en kamp mot mördarsniglar, maskrosor och rådjur. Ska man dessutom få till någon form av estetiskt fyrverkeri ska man tänka på färger, årstider, skugga, jordmån.

Med händerna i myllan, bland sina pelargoner, trivs Micael Bindefeld som bäst.

– Jag längtar alltid efter mina katter och min trädgård. Speciellt den här årstiden. Jag kan gå upp riktigt tidigt för att jobba i trädgården och fortsätter gärna långt in på kvällskvisten.

Han har snattat pelargonskott i Tibet, Bhutan, Mallorca, Israel, Marocko och Libyen och han blir djupt besviken om någon av dem inte besvarar hans kärlek och kroknar. I sin bok ”Min trädgård är en fest” visar Micael Bindefeld att alla kan både odla och tillaga mat. Det gäller bara att sätta ribban lagom högt.

– Det är viktigt att ha en trädgård som man mäktar med både ekonomiskt och tidsmässigt. Trädgården får inte enbart bli ett ok, säger han.

I Micael Bindefelds 30-talshus med utsikt ner mot en sandstrand bjuder han vännerna och serverar gärna äppelmust från fjolårets skörd eller tomater som han har odlat själv. Man har svårt att tänka sig att han misslyckas med en bjudning. Finns någon som bättre vet hur man skapar god stämning?

– Det viktigaste är aldrig vilken lokal man har valt, hur inbjudningskortet ser ut eller vem som spelar musiken. Man kan ordna en tillställning med rysk kaviar och svindyr champagne i ett slott någonstans i Frankrike och det kan mycket väl bli den tråkigaste festen någonsin. Samtidigt kan en hämtpizza i en lada någonstans på vischan bli ett minne för livet. Ytterst är det människorna, gästmixen, allt handlar om.

Micael Bindefeld

FÖDD: 1959.
ÄR: Festfixare, kreatör, eventmakare, pr-konsult och kommunikationsstrateg.
FAMILJ: Ragdollkatterna Gustaf och Isaac.
BOR: I lägenhet på Östermalm, hus på Värmdö och lägenhet i Palma, Mallorca.
FRITID: Reser, vårdar sina pelargoner.
AKTUELL: Med Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen som delar ut kulturstipendium till projekt som håller minnet av judarnas förföljelse vid liv. Läs mer på www.bindefeldstiftelse.se. Också aktuell med nyutgåva av trädgårds- och kokboken ”Min trädgård är en fest”.

Customer service